Så, nu har man börjat på riktigt. Det har pratats länge och planerats länge men så helt plötsligt stod man där i startfållan och jag undrade ”vafan… hur hände detta? NÄR hände detta?

Skall ta det från början så det blir nog ett ganska långt inlägg.
Kolla även in Hannas blogg, som är grymt duktig på att skriva detaljerat. Jag kommer knappt ihåg hälften märkte jag nu efter jag läst hennes inlägg!
Men här kommer mina tankar. Några bilder har jag lagt in i förra inlägget, men nu med lite bildtext till

I fredags vaknade jag vid 07. Eftersom vi var hemma så sent från Karlstad i torsdags, blev det inte mycket som blev gjort mer än att sova när vi var hemma. Så efter ca. 5 timmars sömn fick jag kravla mig upp från sängen igen. Hade ingen aning om vad som skulle med så tog med typ allt.

Skulle ta bilen vid halv 10 till mina föräldrar för att vara inne i stan vid 11, för att checka in på Lygnartåget. Mamma hade möjlighet att köra mig ner, vilket va så skönt! För att åka till stan med cykel och packning går inte.

Stod och väntade vid tåget. Pratade lite med några som är med i Lygnens venner, cykelklubben vi gått med i och var på bjarelägret med.
Sen hoppade vi på detta gulliga lilla tåg dom hade ordnat. Hade trevliga bordsgrannar som vi pratade mycket med, en var tydligen lärare på Hannas gymnasieskola och en hade ett konditori vid Chapmans torg.

Rekommenderar er som nästa år skall åka till Motala från Göteborg att åka med lygnartåget. Den går både upp och ner, har massa sovkupér, har bemannad förvaring precis vid stationen, cykelservice, buffé på tåget och trevliga som anordnar det. Det enda som kanske var lite ”jobbigt” i vårt moderna samhälle var att det var dåligt med eluttag. Men det fanns i förvaringsgaraget, så det löste sig ändå.

Väl framme i Motala lastade vi ut cyklarna och grejerna från tåget och begav oss in mot stan, för att kika lite.
Köpte lite grejer i Team sportia tältet som sålde massa cykelgrejer, där vi råkade ta oss in från fel håll och slapp en jättekö för att ta oss in. hihi. busigt.

Jag köpte en liten cykelväska att ha på styret, (jättebra plats för snabb energi!) och en vätterntröja. Jag var väldigt anti för att köpa en tröja innan loppet. Tänk om jag inte fixade det? Då hade jag ju bara varit sur om jag hade en tröja på mitt misslyckande. Men kom på sen att efter loppet skulle jag inte orka köpa något så jag köpte den innan och gav mig fan på att ta mig runt istället.

Hanna köpte hela kitet: Handduk, tröjor, bandana och hoodie. Hon hade verkligen gett sig fan på att komma runt, hon!

Sen tillbaka till tåget för ett försök till att sova en stund. Tror jag fick mig max 30 min, av dom 2 h vi avsatt för att sova. Så kan det gå.

Och helt plötsligt stod vi där vid starten. 20 min innan start kom jag på att jag glömde min pannlampa! Panik! Både för att jag verkligen behövde den och att eftersom dom var lånade från jobbet så hade jag ansvar för dem. Hade varit sådär kul att bli betalningskyldig för en pannlampa för några tio-tusen som jag inte har.. (hade nästan hellre betalat till CSN då.. haha! )

Så, snabbt tillbaka i ilfart. körde på vägen och höll på att köra på andra cyklister. Men sen va jag framme och nu va det snart vår tur!

(bild tagen från Hanna)

Så va vi iväg. En bit i början hängde vi på en grupp så man slapp dö av motvinden som var. Men sen när de gruppen tunnades ut höll man på att dö av vinden. Jag hade nog aldrig kört på så låga växlar som jag gjorde i den vinden. Det jag brukar ha i backar har jag nu på plan mark. Och det kändes som om jag inte kom framåt ändå. blöh.

Första Depån kom efter ca. 5 mil. Det hade börjat bli mörkt. Pannlampor på! (våra pannlampor var bäst. Flera trodde att vi var bilar och flyttade sig när vi körde och hörde några säga : ”såg ni deras monsterlampor?” )
Pressa in vetebullar och blåbärssoppa. (ugh, kommer aldrig mer äta en slät vetebulle!)

Obligatoriska depåstopp bilderna! Hanna har de andra

Efter toabesök och lite ompackningar åkte vi vidare mot nästa depå som var Gränna tror jag. Dom sa att den skulle komma om tre mil. Jag tror dom ljög. eller nä kanske inte. men säger man att depån är Gränna tror man ju inte att man skall åka en mil efter själva staden

Men sjuuukt med kullerstenar i den staden! Man vaknade till kan man ju säga. Skakskador i händerna och knäna kan man ju säga.

Vid Gränna va jag nådigt seg i kroppen. Nacken gjorde ont och ryggen började kännas igen. Blev massage i sjukhustältet. Nacken iallafall. Ryggen ville hon inte röra då jag sa att jag antagligen har diskbråck (har sjukgymnastiktid imorgon och Magnetröntgen nästa måndag förresten! Får se vad dom säger då.) Det va ingen mysig oljemassage á la Thailand man fick direkt. Det var knådning som heter duga, och fällde nog några tårar av smärta där. Men bra blev det, så upp i det kalla vädret, i soluppgången och cykla vidare mot Jönköping och köttbullar.

Kommer inte riktigt ihåg vad jag kände på den vägen. Antagligen ganska trött. Det var ändå mitt i natten. Tror vi kom till Jönköping depån vid 04 tiden. köttbullar….och mooooooooos!

Var trött, slumrade en stund. Va sådär på att fortsätta. Några låg och sov på golvet, flera såg helt döda ut. Och då hade vi ca. 18 mil kvar. Var dock skönt att det var ljust. Men vägen mellan jönköping och Hjo var jag nog som surast. Undrade vafan jag höll på med, varför gör jag detta? Vem försöker jag bevisa något för? Varför plågar jag mig såhär?
Jag va extremt bitter.
Och det blev inte bättre för att Hanna hade en sån jävla fart som jag verkligen inte kunde hålla samma tempo som.
Jag var sur helt enkelt. Mitt knä började krångla också. och flera gånger trodde jag att jag skulle somna på cykeln. Satt och hade konversationer med mig själv om hur bra jag tyckte idén att min autopilot skulle ta över och att jag skulle fortsätta cykla. Efter den hjärndöda kommunikation med mig själv så kom jag på att jag inte har någon autopilot. Då blev jag arg för det för att jag va trött och att jag inte skulle få sova. Så det va inte min bästa tid i livet direkt… Här hade jag nog mina starkaste tankar på att bryta. Men nä, palla. Jag va ju bara sur. Får vara nått värre än det. typ ett brutet ben.

Framme i Hjo. Mer mat väntade. Lasagne och mackor.

Min vita springare, fick en ompackning av kläderna, då det hade börjat bli varmt.

Jag bytte om till linne, men sen kom jag på att klockan inte ens var 9 på morgonen så det va väl en sjukt dålig idé att bara cykla i linne då det fortfarande är Sverige jag är kvar i, och det är bara att inse; det är alltid kallt här.

Efter detta ganska långa depåstopp med mat (kom några finländare bredvid oss vid maten och drog upp några småflaskor med vin. Fördomar om Finnar:bekräftade!) och massage och ombyte på en vattentoalett (who!) Drog vi oss vidare. 12 mil kvar!

Nästa depå var i Karlsborg tror jag. (ni får kolla hannas blogg om jag har rätt)

Vet bara att mitt knä gjorde jätteont och fick det masserat, massa liniment och bandagerat.
Såg sen ett lag som hade liknande skeletttröjor som mig.. Åh va illa! Fast det va lite okej eftersom deras va fulare än min och dom va från Finland. Så. Jag va fortfarande coolast från Sverige

Glömde ta bilder på depån, så det fick bli en bild efter

Kommer inte riktigt ihåg mer. Kommer ihåg en sjuk backe där det stod en präst. Hallelujabacken! Jag tänkte highfiva honom men han tog bort handen och jag höll istället på att köra på honom. Undrar hur gud hade straffat mig då? Hur bedöms att köra på en präst? Fick highfivea en annan kille efter som garvade åt mig. Alltid nått

Lång väg igen. Vid Hammarbacken depån va det fyra mil kvar. Efter fika kände sig Hanna kass. Tur att jag packade ner resorb. Så vi fick trycka i henne några av dem. Antagligen hade hon saltbrist då hon vägrade äta saltgurkorna som serverades. Kanske fanns en anledning att dom fanns där?

Så vi fick stanna en kvart till för att vila Hanna. Nu va det Hanna som inte ville köra mer. Men nu kände jag att det var ett mål i sikte. Så inte en chans i helvete att hon skulle få bryta nu. Det blev istället att ta det lugnt. Nu va jag pepp iallafall. Den västa bilen var avklarad. Jag frös inte längre. Ryggen var bortdomnad för att jag fått den insmörjd. Knät ville dock ändå inte, men skit samma. Finns folk med värre smärtor än det jag hade.

Hanna stannade i en buske och kissade, och strax var vi på sista depån. 21 km kvar efter den.

Träffade en go kille som hade kört på en militärcykel. Kändes ju sådär att han på den cykeln hade hållit på bara någon timme längre än oss. Haha. när vi frågade varför han körde med den sa han lätt att ”jag har ju ingen annan”. Snap.

De sista två milen var de bästa. Underbara vägar. Fina skogar. Jag va pigg och glad. snart framme. Massa fart i benen. Kändes aldrig som att 1 mil skylten skulle komma, men när den väl gjorde det så var jag lycklig. Det enda jag kan säga. De sista tre kilometrarna spurtade vi genom staden, och körde ihop igenom målet! Shit va nöjda vi var!

Lyckan var total!

Min underbara mamma hämtade oss i Motala. Hälsade på några Lygnar kompisar som hade kört runt banan på 7,56 (!!!!) Så duktiga!

Lite mat fick man efter loppet som vi käkade i bilen. Satt uppe och pratade med mamma några timmar, sen tvingade hon mig att sova. Vilket gick ganska snabbt. Hade varit vaken 39 timmar sen jag senast sov mina 5 timmar.

När jag väl kom hem sov jag i 13 timmar, och idag har jag verkligen inte gjort något. Kroppen mår som jag förtjänar. Träningsvärk i låren, och knät och ryggen känns. Hämtade Magnus snabbt i stan vid 14, då han hade varit på svensexa dagen innan, och sen hem igen. Tror jag ordnade 1,5 säsong med sex and the city. Inte gjort något mer. skööönt!

Slipper jobba imorgon med för vi är två maskiner kort. Dom valde rätt dag att vara sönder. Jag kan absolut tänka mig att sova imorgon med. Fast jag har sjukgymnastik och lägenhetsvisning imorgon och kanske en fika på stan Så kan inte sova bort hela dagen.

Jag måste bara säga sammanfattat att jag är SÅ nöjd och glad över oss att vi fixade vättern runt! Har säkert missat massa detaljer, men kommer nog på det om några dagar

Nu peppar vi vidare för vansbrosimningen den 7:e juli. Nu är 1/4 av en svensk klassiker fixad! Vi är såååå braaa!! Jag är så stolt nu idag när jag tänker tillbaka!

Och så glad att min lilla vita springare funkade så bra utan punka eller krångel. Älskade ponnyn <3